Jag tänkte lägga in några historier som jag har hittat på internet som jag tycker är lite läskiga:

"Ballerinan" (jag vet inte vad den heter så jag kallar den så bara)

Det var en gång en man som bodde i en by. Han bodde ensam hemma i en liten stuga och jobbade i den lokala gruvan. Varje morgon steg han upp, åt frukost och läste tidningen, borstade tänderna och gick till jobbet. Han gick alltid samma väg. När han slutade jobba gick han alltid samma väg tillbaka och tog några öl med sina polare på den lokala puben. Så spelade hans liv ut sig och det var han ganska nöjd med.

En dag så tänkte han att han skulle ta en liten omväg när han gick till jobbet på morgonen, så han steg upp lite extra tidigt så att han skulle ha tid att se sig omkring i området han bodde i. Så blev det också, han gick och gick och efter ett tag kom han till en skog och i skogen fanns det en vacker villa. Han gick fram till villan och tänkte se efter vem det var som bodde där, men trots att han knackade var det ingen som öppnade, men han var så hemskt nyfiken att han kikade in igenom nyckelhålet. Där såg han en otroligt vacker ballerina som dansade så vacket, så vackert. Han stod där länge och bara tittade när hon hoppade och snurrade, det var det vackraste han någonsin hade sett. Sen blev han tvungen att skynda sig till gruvan för att inte komma försent, men han tänkte att efter jobbet skulle han gå dit och se på den dansande ballerinan igen.

Och som sagt så gick han tillbaka till villan och tittade än en gång in igenom nyckelhålet... Men ballerinan var inte där! Allt han kunde se var ett rött sken. Hela hans synfält var täckt av en blodröd färg. Det var underligt tyckte han men det fanns väl inget att göra åt. Så han gick till puben och tog några öl med sina polare, och berättade hela historien om den vackra ballerinan.

Då såg en av hans kamrater på honom och sa... 'Har du aldrig hört talats om ballerinan med de röda ögonen?

Guldbenet

Det var en gång en rik och förnäm herre som var gift med en ung och vacker kvinna. Hon hade en gång ramlat nerför den långa trappan i deras stora hus och brutit benet på sju ställen. Läkarna kunde inte göra något åt skadan och blev tvungna att amputera benet. Men den rike herren lät tillverka ett nytt ben i guld åt sin hustru. När guldbenet kommit på plats kunde hon gå och röra sig -ja, till och med dansa- lika bra som förr. En dag hade hon köpt en dyr och vacker klänning. När hon hörde sin man komma hem rusade hon fram till trappan för att möta honom och visa upp klänningen, men det bar sig inte bättre än att klacken på hennes guldben fastnade i klänningsfållen och hon föll nerför trappan igen. Den här gången bröt hon nacken och dog genast!

Den rike herren gav sin hustru en ståtlig begravning och lät det olycksaliga benet följa med henne i kistan. Men i hushållet fanns en girig betjänt som smidde planer. "Frun har ju ingen nytta av det där guldbenet nu", tänkte han. "Jag kan lika gärna ta det." Så en natt gick han till kyrkogården, grävde upp den fina damen, skruvade av guldbenet och begravde henne igen. Sedan återvända han till sitt rum i det stora huset och gömde benet i sin garderob.

Men sedan den natten var det inte någon ro längre på kyrkogården. Hela tiden hördes en röst ropa: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" Dödgrävaren stod inte ut med att höra denna klagan och gick till den fine herren för att berätta om eländet. "Er hustru har inte ro i er grav!" förklarade han. "Ni måste skicka någon som lugnar ner henne."

Den fine herren gick själv till kyrkogården och ställde sig vid kvinnans grav. "Kära hustru, vad är det du vill?" undrade han. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" klagade en röst från graven. "Du har ju ditt guldben", menade mannen. "Jag ska ordna någon som kan läsa en bön över din grav, så får du frid." Prästen gick dit och läste sina böner, men rösten tystnade inte för det. "Er hustru är fortfarande orolig", berättade prästen för den rike mannen. "Ni får ordna någon annan son kan tala med henne." Så den rika herren skickade ditt sin hustrus kammarjungfru. "Vad vill frun?" undrade kammarjungfrun. "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun, nu är ni oresonlig", sa kammarjungfrun. "Ni har ju ert guldben med er. Jag kan visst inte stilla er. Vi får skicka någon annan att tala med er." Kammarjungfrun gick hem och berättade för den rike herren om hur det hade gått. "Då får du ge dig av och göra ett försök", sa den rike mannen till sin betjänt. "Nej, nej, det vågar jag inte!" gnällde betjänten. "Gör som jag säger! Gå till graven och försök lugna henne." "Nej, jag törs inte, herrn!" "Nu går du annars skjuter jag dig!" hotade den förnäme mannen. Med pistolen riktad upp i näsen gick till slut betjänten på darrande ben till kyrkogården. Där hördes den ensamma rösten fortfarande klaga: "Guld, guld! Ge mig tillbaka mitt guldben!" "Snälla frun", pep betjänten, "Jag vet inget om ert guldben. Vad vill ni egentligen?" "Jag vill ha DIG!" väste den döda kvinnan, reste sig upp i graven, drog ner betjänten under marken och åt upp honom.

De dödas julotta

På en gård i Skåne arbetade pigan Karna Jönsdotter. Hon bodde i en liten stuga bredvid gården och hade av bonden fått en klocka som skulle hjälpa henne komma upp i tid på morgnarna. Men ibland fungerade den där klockan inte som den skulle och då blev Karna förstås försenad till arbetet. Ett år på självaste julotte-morgonen stannade klockan. Karna vaknade så småningom av sig själv, men när hon märkte att klockan stannat insåg hon att hon säkert kunde vara försenad. Att komma för sent till julottan när hela byn satt i kyrkan var förstås rysligt pinsamt. Så hon klädde genast på sig och begav sig till kyrkan. Bättre att vara för tidigt ute än för sent.

Som hon fruktat verkade hon vara sen. Det var tänt i kyrkan och hon kunde höra hur folket där inne sjöng. Hon tänkte i alla fall göra ett försök att smyga in innan psalmen slutade. Kanske ingen skulle märka något. När hon tittade in i kyrkan var den fullproppad med folk, men hon såg en ledig plats alldeles vid gången. Med huvudet sänkt skyndade hon fram och ställde sig bland de andra. Så slutade psalmen och alla satte sig ner. Prästen klev upp i predikstolen och började sin julpredikan. Men prästen var en man som Karna aldrig hade sett förr. Han såg dessutom ruskigt blek ut och hans ögon lyste med samma bleka sken som fullmånen. Hon vände sig till den kvinna hon satt sig bredvid för att fråga vad som försiggick i kyrkan. Men då fick hon se att kvinnan var hennes faster, som varit död i över tio år!

"Vad gör du här??" undrade fastern. "Här kan du inte vara. Det här är de dödas julotta, som hålls tidigt under natten, innan de levandes julotta. Om de döda kommer på dig kommer de att slita dig i stycken. Du måste ge dig av genast!" Karna fick inte fram ett ljud, men fastern knuffade på henne. "Spring! Spring för livet!" väste fastern. "Och kasta av dig din kappa på golvet i kyrkans ingång!"

Då reste sig Karna upp och bänken gnisslade så alla de döda, som hon hittills bara sett ryggarna på, vände sig om och stirrade på henne med sina hemska ansikten. Karna vände om och rusade mot ingången och hon kunde höra hör alla de döda reste sig upp och kom springande efter henne på klapprande, torra benknotor.

När hon klev över kyrkans tröskel slängde hon av sig sin kappa, samtidigt som han kände beniga fingrar gripa efter hennes hår. Sedan rusade hon raka vägen hem utan att se sig om. Så fort hon kommit innanför dörren till sin stuga lade hon stål i kors på tröskeln, för så skulle man göra för att hålla de övernaturliga makterna borta. Sedan föll hon ihop på sin säng och blev där liggande i svår sjukdom i tre hela veckor.

När folket i byn kom till julottan hittade de en grå jordhög i ingången till kyrkan. Det var Karnas kappa som de döda slagit klorna i. Hade hon inte kastat av sig den, som hennes faster sagt, hade det varit hon själv som legat där.