Idag var vi till mormor och hälsade på. Vi hade smågrisarna med oss också. Har väl egentligen inte så mycket mer att skriva om denna dag.

I morgon är den en hel vecka sedan jag tog det tunga beslutet angående min hund Dominga. Känns så knepigt att hon inte finns här med mig längre. Jag saknar henne fruktansvärt mycket. Önskar att det fanns något botemedel för schäfervinglighet. Eller det kund ju iallafall finnas en medicin som lindrade så att hundarna kan gå någorlunda normalt. Men det finns det inte...

Fattar mig inte på folk som avlar fram hundar för att de ska se ut på ett visst vis och sedan är det hunden som får lida för det. Och oftast är det ju inte snyggt heller. Listan skulle kunna göras lång på alla raser som har olika problem!

Nu tror jag att jag ska läsa lite innan jag ska sova, håller på att läsa en bok som heter spökklostret.

I fredags fattade jag mitt livs svåraste beslut. Att min älskade hund Dominga inte skulle behöva leva såhär något längre.

Vi gick på en kortare promenad på fredagen. När vi skulle gå hem så kunde hon inte gå och hon satte sig efter vägkanten och tittade mig rakt in i ögonen och jag förstog att det inte skulle gå att ha det så här längre.

Hela helgen gick (vi ringde veterinär på fredagen men de var på kurs då) med många tårar och mycket gos med söta hundis.

Så igår morse ringde vi veterinären och fick en tid kl 10. Vi var där strax före och mamma fick gå in och betala, för jag klarade inte av det. Sedan fick vi gå in genom en dörr på sidan och där hade de gjort i ordning en filt för Dominga att ligga på. Hon fick lungnande och vi fick en stund för oss själva med henne. Dominga var nervös och visste inte riktigt hur hon skulle ligga. Sedan kom veterinären och gav henne den där hemska vätskan och Dominga hade slutat att andas redan innan veterinären hade tagit ur sprutan.

Hon såg ut att sova. Hon såg så avslappnad ut. Jag pussade och kramade henne på huvudet där hon luktade så gott. Jag berättade för henne hur mycket jag älskade henne och att hon var det finaste som hade funnits och att hon nu skulle kunna springa utan att de där jobbiga bakbenen inte hängde med. Sedan lämnade vi henne, det var svårt eftersom hon inte tyckte om att vara ensam.

Saknar henne så det gör riktigt ont i hjärtat och magen och tårarna rinner hela tiden nästan. Förstår inte att man kan gråta så mycket och var kommer alla tårar ifrån? Klumpen i halsen känns som det aldrig kommer att försvinna :'(


Jag saknar dig min finaste <3